While In Bali..

Annons

”No pain, no gain” sa han. Yoga in your FACE!

  Jag låg halv naken på min säng halvt förvirrad över situationen. Han hade knådat klart och kroppen kändes mjukare. Dagen innan ramlade jag ihop på golvet med ilande smärta vrålandes i ryggen. Jolenes badring i ena armen och flipfoppen i vädret. Jag grät. Det behövdes en felaktig vridning och sen small det.

”Did you slip?” Den där jävla fransmannen. AC-nazisten vi hyr rum av.  Som bråkar med alla sina gäster och har nerverna på ytspänning.  Att han gick in till sig och lämnade mig på vrålandes golvet utan att hjälpa mig upp var ingen överraskning. Jolene var otålig. Bad mig att skärpa till mig. Vi skulle ju till stranden.

Dagen efter kom fysioterapeuten hem till oss på sin moppe. Han hette Charles och var från Nigeria. 8 år i branschen.  Jolene hoppade upp och ner bredvid oss och engagerade sig fullkomligt. ”Mom, you having baby?” frågade hon när jag skrek av smärta när Charles tryckte på mina ömma punkter. Han vred och vände på mig, Försökte knäcka ryggen, utsatte mig för elchockar och lyfte upp mig från höfterna i en handduk. Ingenting hjälpte medan han fortsatte mala på ”how does that feel mama? You feel good mama?”  Jag ville ge honom en pungspark. Höften var fortfarande sne och jävlig. ”This mama´s gonna kick your balls!”

Så det blev kiropraktorn. På andra våningen i en hälsokost shop i Denpasar. Jag ramlade in i rummet i en smärtvåg efter de utmanande trapporna, En australienskt läkarutbildad man tog min hand. Hans vänliga ögon fick mig att känna mig omhändertagen. De tog bilder. 23 % under marginal, sa han. Frågade om tidigare olyckor. Notera och anteckna allt. De gick igenom alla kotor och noterade vart skadan tagit. Sedan knäckte han varsamt min rygg och deras team körde effektiv och varsam stretchning i bäckenet.

Australiensaren kollade bekymrat på mig när han inte såg någon större skillnad efter behandlingen. Jag uppfattade en viss oro. Så blev jag skickad på röntgen. På BioMedika som låg granne. Fick tid dagen efter. Jag kunde knappt gå så det fick bli att lämna Jolene på dagis med Uber och Uber till mottagningen. Möttes av en exklusiv byggnad med polareade svarta marmortrappor som glänste i solen. En tanig vakt i för stor mochafärgad uniform höll upp dörren åt mig och log försiktigt. Jag kraxade fram ett ”tack”. Personalen vid disken var seriösa och jobbade fort under tystnad. De pratade snabbt och lågt. Tog fram papper och bad mig skriva på. Jag stod där, sne och krokig.

Gick hem med två röntgen bilder och en frågan om ”what now”. Måste vänta tills på måndag nästa vecka innan läkaren kan kolla på dem. Jaha? Varför så jäkla bråttom med att ta dem? Fick inget svar. Jag gillar mina bilder. De är coola. La mig på golvet för att stretcha ut höften. Herregud vad stel. Grät av smärtan. Kanske man börjar ta sin kropp på större allvar nu?

”You know its supposed to hurt, mama?” ”No pain, no gain” stönade Charles. Kräktes halvt i munnen.

Så räddade min vän Lenka mig. ”What happened? Is it Sciatica? Try this – you will be better!” En Youtube länk. 40 minuters yoga jag halvt om halvt grät mig igenom och guess what. Jag kan gå normalt igen. Höften har normaliserats. 40 minuter. Jag vet inte hur många timmar fysoterapeuten jobbade med mig och alla de där resorna mellan mottagningar.

40 minuter yoga.

And Im almost ”straight” again.

https://www.youtube.com/watch?v=AAGPNsFMOYE

 

 

 

Kommentarer

Kommentera

Annons
stats