While In Bali..

Annons

En punkt i Sanur..

 

Starbucks. Det doftar kaffe och takfläktarna snurrar. Jolly-Holly julsånger poppas i högtalarna på ett märkligt sätt som påminner om en annan tid och plats. ”Are you staying with us for Chistmas, Miss Jessica?” Jag skrattar och nickar. ”We would love to have you around.”  Ett styng av uppskattning fyller mig. ”Its weird isnt it. Its like all of this is taking place on a different planet” De skyltar med ny kaffesort. ”Get the new holiday blend”. Kanel och varma kryddor. Amerika i Bali. Omringad av frodiga palmer och storstammade träd som myser i den heta solen. Jag undrar om de kommer sälja några paket. Det vore platt att köpa med som souvenir till Sverige.

Mr Widi och Mr Frank har fått nya röda förkläden. Muggarna har bytts ut till juliga rödfärgade med snöflingor. ”What would you like to have today? The usual?” Mr Frank ler sitt vita och breda Bali-leende och jag ler mjukt tillbaka (i alla fall vad jag tror eller så ser det sådär ansträngt ut att det inte är konstigt det ibland blir oskön stämning)

Starbucks.

Det är här jag har dykt igenom litteraturhistoria och förundrats över författare, genier och slurpat i mig alldeles för många och dyra sirapsförgiftade Caramel Frappucinos. Jag har älskat att kliva in här. In i en kaffemysig bubbla. Symboliken för min framtid. För det jag är nu. Utrymmet för reflektion.

Det har blivit en trygg och fantasifull plats.

Det har gått 2 månader och några dagar sedan vi landade och möttes av Balis kaos. Ett kaos jag till en början avskydde. Trafiken. De där konstiga el ledningarna som slingrar kors och tvärs alldeles för nära det levande livet på gatorna. Skräpet. Det jäkla skräpet. Moppar som flyger ner för vägarna. Jag har velat skrika rakt ut. Har till och fantiserat om det massiva och monsterlika attacken jag skulle få om Jolene på något sätt skulle råka ut för en olycka. Hur mycket jag skulle skrika och bråka och slåss.  ”Ser ni vad ni ställer till med?!” Frustrationen över den bristande säkerheten. Avgaserna som trängs i näsan. Det där oljudet av tutande och dånande fordon.

Det skulle stanna tiden och min existens. Men trafiken skulle fortsätta rulla. Inget skulle förändras mer än att något hemskt inträffat. Broar rasar. Båtmotorer exploderar. Trafikolyckor klämmer ihop liv. Människoliv skördas men hastighetsbegränsningarna skulle fortsätta lysa med sin frånvaro. Broarnas besiktigningsrapporter skulle förbli tomma.

Det är en konst i sig. Att jag nu vant mig och fintar trafiken självsäkert får mig att skratta åt mitt forna jag. ”Titta Jessica, så hanterar man det här.”

Tårar. Många tårar krävdes för mig att hantera ”känslan”. Förändringen. Ensamheten. Det där konstiga djupa jobbiga som jag inte viste vart det kom ifrån. Jag grät ut självkritik. Jag grät igenom den själsliga förändringen som skedde i mig genom att landa på en andlig plats. Omringad av vänliga människor och galen trafik.

Den allvarsamma kulturchocken och viljan att förändra världen. Hur ska vi lösa situationen i Bali? Finns det något jag kan göra?

Det var nästan lite provocerande när jag bekymrat rynkade ihop min panna när vår vän Mr Eka skrattande berättade att vattentanken i hans väns hem hade gått sönder. Jag ojade mig över de dyra kostnaderna och ville instinktivt hjälpa till. ”No Jessica its no problem, we help eachother. We have already gathered enough money”. Det var inte katastrof. Jag såg deras hem framför mig. Två rum. En madrass på golvet. Inga fönster. Mögel på väggarna. Två barn. Den dagliga kampen om överlevnad som grävt en djup bekymmersrynka i pannan. Det var det jag såg.

Hur jag skuldmedvetet gav en pengarsedel till sonen. Hur det knöt sig i magen på mig när jag fick en slö blick tillbaka. De hade det bra. Det lärde jag mig. De hade rena kläder. Mobiltelefoner och surfplattor. Nya kläder. De fick mat varje dag. De gick långa dagar i skolan. De hade råd med det. Bara det där enkla rummen och madrassen som etsade fast i minnet. Ruckade och vidgade ut mitt perspektiv, Det var i relationerna och umgänget de var rika. Skratten. Alla kände alla. De hjälpte varandra. De var som en enda stor familj.

Mannen med bekymmersrynkan cyklar jag nu förbi. Vinkar och vinkar ibland inte. Får alltid ett högt ”Hello!” oavsett.

Jag har lärt mig ett och annat under dessa två månaderna. ”Du är på en hjärtöppnande resa Jessica Och det är klart att det stormar inom dig. Den resan kommer fortsätta när du kommer hem”

Livet. Full av känslor. Mitt underbara, fantastiska, fantasifulla och känslostormande liv. Här på Bali. Tänk att jag inte gör det här för mig. Det är för henne. För Jolene. Jag är en medresenär, Det handlar längre inte om ”mig”.

Mommy – do you get that?

2 månader kvar. Varför har inte börjat skriva tidigare?

Is-blendern surrar upp och bordet vibrerar. En kaffedrink hälls upp och toppas med ett härligt berg av grädde. Min Caramel Frappo är redo…

 

WIN_20161110_14_22_07_Pro

 

 

 

 

Kommentarer

Kommentera

Annons
stats