While In Bali..

Annons

Bio i Kuta Beachwalk

IMG_9367

 

 

När vi satt i Ubern på Jalan Ngurah Rai by pass och trafiken gick långsamt fram kände jag att det var ett misstag att åka iväg till Kuta på kvällen för att gå på bio. Vindrutetorkarna svepte rytmiskt medan regnet tyst sippra ner över trafiken. Röda bromsljus smälte samman i stora punkter i vattenpölarna. Det var sömnigt. Gick trögt. En ung kille på moppe halkade in i muren i kön och kom fort upp på fötter. Det var ingen fara, Bara jäkla halt. Jolene såg framemot bion i Kuta och jag hade lovat. Hon hade längtat efter att få göra något roligt, Jag ville inte se henne besviken. Så jag var tålmodig

Uberchaffisen var tjej. Kände mig trygg i hennes sällskap och hon hade bett mig sitta fram för att det inte skulle se suspekt ut. ”You wanna sit front, Jess” Det kan vara farligt för dem att köra i vissa områden och hon berättade hur hennes andra bil blev sönderslagen av taxi-maffian i  Seminyak. Det försiggår. Det är ”lagligt”. Här är det korruption som styr. Polisen är inte mkt till hjälp och beskydd. Att få skjuts av Uber är inte farligt. Jag känner mig trygg men de måste akta sig.

Jag beundrade hennes mod. Det syntes direkt att hon inte var från Bali. Gissade rätt på Jakarta. Hon hade en storstadskänsla över sig. Ett nervöst och glättigt leende men intelligent och stadig blick som säkert sett mycket skit i sitt liv. ”You return to the same spot if you order uber back home, ok” sa hon. Vi klev av vid Sheraton hotel vid Kuta Beach walk.

Med ens började vi röra oss mot bion. Det låg på andra våningen. Min blick slets mellan exklusiva butiker och det kittlades i shoppingnerverna. Kaféerna och restaurangerna var söta/trendiga/dyra och folk skrattade njöt och umgicks. En vackert installerad vattendamm stoltserade graciöst och divigt. En kontrast till sömniga Sanurs överproppade Hardys. Jolene var på hugget precis som jag. ”Mamma titta! Vad är det dääär?!” Leksaker. Godis. Palettfärger och lockande reklam. Alla dessa fina prylar jag ville köpa hem till familjen. Only If I was a millionare.

Bioentren såg ut som en bank vid första anblick. Höga glasdörrar med guldramar. Vi bestämde oss för ”Keeping up with the Jonssons”. Komedi. Inga andra filmer gick. Det blev stor popcorn och en söt flaska från Trolls. Jolene var överlycklig. Hoppade upp och ner. Sprang uppför trapporna till filmen. Så mysigt att sätta sig där en regnig kväll. Mjuka stolar och bra kvalle på allt. Varma popcorn flög när vi glupskt nävade i oss det och coladrycken var blöt och kluckade. Som det ska vara. Mysfaktor 100. Det var roligt. Jolene skrattade när alla andra skrattade. Pratade högt ”mamma varför gör de si och så?” Härlig känsla. Ingen att vakta. Bara 100 % avslappning. Men efter halva filmen när kulor började flyga fick jag hålla för både ögon och öron på lilltjejen, när det lugnat ner sig tog jag henne upp på höften och gick. Det visade sig vara en action komedi där bland annat en gammal gubbe får ett skott i huvudet. Typiskt. ”No, no violence” sa damen i kassan.

Så vi gick till H&M. (Ja jag vet. Det finns i Sverige och är lika dyrt här som där – men ändå..) Vi provade kläder och Jolene valde plagg efter plagg med hög stilsäkerhet. ”Så vacker mamma, titta”. Det blev förstods inte mycket till shopping. Hon fick ett fjärilshalsband med löfte att köpa den där fransväskan i födelsedagspresent.

En njutningsfull kväll. Dagarna börjar bli mer njutningsfulla. Jag har fått in rutiner och Jolene har sitt dagis. Och jag tror jag börjar bli kär i Bali.

Det är skrämmande att börja känna sig rotad. Hade jag haft råd hade flygbiljetterna varit förlängda sedan länge. Vi hade fått stanna till och med slutet på februari, Sen hade vi blivit kriminella (eftersom du endast får stanna i landet upp till 6 månader om du har fixat visum innan i Sverige. Många regler det där). DO IT DO IT DO IT! Men pengar finns inte och snart kommer TOM!! 🌞 Vi längtar ihjäl oss. Då ska vi kramas länge. Mitt huvud är helt snurrigt av att försöka få in så mycket som möjligt på de dagarna vi har tsm här. Vill visa allt. Blir intressant att få delat ansvar igen efter 4 (underbara, utmanande, roliga) månader som singel mamma. Jag och Joe har fått en djupare kontakt med varandra. Det är vackert på så många olika nivåer att dela. Och hon är SÅ JÄKLA ROLIG. Njuter fullkomligt av hennes sällskap. Barn både är och ska vara jobbiga och barns-liga ibland. Det tillhör.

Hon lär sig engelska i rasande fart och kommunicerar numera. Hon har lärt sig simma. Hon yogar tillsammans med mig och hjälper till när jag lägger ut rökelser. Vi ber tillsammans (vi säger tack för allt vi har). Det har blivit rutin för oss. Energier finns omkring oss och jag känner dem. Om jag inte har renat eller lagt ur rökelser så känns det tomt och verkningslöst i hemmet. Det är så naturligt här och så självklart. En del av det som gör Bali vackert. Kanske det som gör dem så glada och vänliga.

Ja, Jag börjar fan bli kär..

 

Snabb info:

  • Bio kostar ca 50 k rp biljett (35 kr ca). Kavliten är grym. Rekommenderar verkligen. Finns på Kuta BeachWalk bland annat. Google vet mer ställen. De har roliga prylar till barn till bra priser. Kuliga popcorn sorter och mat man kan beställa. Utbudet av filmer är sämre.
  • Keeping up with the Jonssons är en actionfilm ;P
  • Uber mellan Sanur och Kuta kostar ca 68 k rp (tar ca 40 min/40 kr så säg 1 kr per minut). Kör alltid på Uber när vi ska någonstans. Rekommenderar över vanlig taxi då det blir dyrare med taxametern. Använder appen för att både betala med kort och beställa. Mycket smidigare än att pejja cash då man ”slipper” ge dricks eller har problem med att få till växel. När man bor längre tid i Bali blir det dyrt att dricksa i längden,
  • Tänk på att det är farligt för Uberchaufförer att köra i vissa områden (Seminyak, Canggu och Ubud). Att åka till Ubud med Uber funkar, men inte därifrån. Då gäller taxi eller privat chaffis. Vi fick tag på en uber efter 40 minuter i Ubud. Det går, men är svårt.
  • Sanur är ett lugnt och sömnigt ställe på east shore i jämförelse med andra städer på Bali. Ligger på bra avstånd till alla mina favvoställen (Seminyak bland annat). Vi valde Sanur eftersom det framstods som ett populärt ställe för barnfamiljer. De har stranden som är OK och det funkar att cykla vart jag än ska. Det finns allt här. Billigare shopping än Kuta/Seminyak. Bra restauranger (rawfood får man på Zula, BaliBuda och Cafe Genious bla) Yoga. Dagis. Vänner får man också..om man är snäll. Rekommenderar dock inte Sanur för yngre folk som vill träffa folk. Jag tror Kuta/Seminyak/Canggu har mer att erbjuda.

Dagens Qoute av Joe: ”Mamma, när du är stannar på Bali kommer ditt hjärta finnas med mig. Därför att vi är varandras hjärtan. Du är mitt hjärta.”

Jag vill stanna. I alla fall nån vecka. Frågan är om det finns cash.

 

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

”No pain, no gain” sa han. Yoga in your FACE!

  Jag låg halv naken på min säng halvt förvirrad över situationen. Han hade knådat klart och kroppen kändes mjukare. Dagen innan ramlade jag ihop på golvet med ilande smärta vrålandes i ryggen. Jolenes badring i ena armen och flipfoppen i vädret. Jag grät. Det behövdes en felaktig vridning och sen small det.

”Did you slip?” Den där jävla fransmannen. AC-nazisten vi hyr rum av.  Som bråkar med alla sina gäster och har nerverna på ytspänning.  Att han gick in till sig och lämnade mig på vrålandes golvet utan att hjälpa mig upp var ingen överraskning. Jolene var otålig. Bad mig att skärpa till mig. Vi skulle ju till stranden.

Dagen efter kom fysioterapeuten hem till oss på sin moppe. Han hette Charles och var från Nigeria. 8 år i branschen.  Jolene hoppade upp och ner bredvid oss och engagerade sig fullkomligt. ”Mom, you having baby?” frågade hon när jag skrek av smärta när Charles tryckte på mina ömma punkter. Han vred och vände på mig, Försökte knäcka ryggen, utsatte mig för elchockar och lyfte upp mig från höfterna i en handduk. Ingenting hjälpte medan han fortsatte mala på ”how does that feel mama? You feel good mama?”  Jag ville ge honom en pungspark. Höften var fortfarande sne och jävlig. ”This mama´s gonna kick your balls!”

Så det blev kiropraktorn. På andra våningen i en hälsokost shop i Denpasar. Jag ramlade in i rummet i en smärtvåg efter de utmanande trapporna, En australienskt läkarutbildad man tog min hand. Hans vänliga ögon fick mig att känna mig omhändertagen. De tog bilder. 23 % under marginal, sa han. Frågade om tidigare olyckor. Notera och anteckna allt. De gick igenom alla kotor och noterade vart skadan tagit. Sedan knäckte han varsamt min rygg och deras team körde effektiv och varsam stretchning i bäckenet.

Australiensaren kollade bekymrat på mig när han inte såg någon större skillnad efter behandlingen. Jag uppfattade en viss oro. Så blev jag skickad på röntgen. På BioMedika som låg granne. Fick tid dagen efter. Jag kunde knappt gå så det fick bli att lämna Jolene på dagis med Uber och Uber till mottagningen. Möttes av en exklusiv byggnad med polareade svarta marmortrappor som glänste i solen. En tanig vakt i för stor mochafärgad uniform höll upp dörren åt mig och log försiktigt. Jag kraxade fram ett ”tack”. Personalen vid disken var seriösa och jobbade fort under tystnad. De pratade snabbt och lågt. Tog fram papper och bad mig skriva på. Jag stod där, sne och krokig.

Gick hem med två röntgen bilder och en frågan om ”what now”. Måste vänta tills på måndag nästa vecka innan läkaren kan kolla på dem. Jaha? Varför så jäkla bråttom med att ta dem? Fick inget svar. Jag gillar mina bilder. De är coola. La mig på golvet för att stretcha ut höften. Herregud vad stel. Grät av smärtan. Kanske man börjar ta sin kropp på större allvar nu?

”You know its supposed to hurt, mama?” ”No pain, no gain” stönade Charles. Kräktes halvt i munnen.

Så räddade min vän Lenka mig. ”What happened? Is it Sciatica? Try this – you will be better!” En Youtube länk. 40 minuters yoga jag halvt om halvt grät mig igenom och guess what. Jag kan gå normalt igen. Höften har normaliserats. 40 minuter. Jag vet inte hur många timmar fysoterapeuten jobbade med mig och alla de där resorna mellan mottagningar.

40 minuter yoga.

And Im almost ”straight” again.

https://www.youtube.com/watch?v=AAGPNsFMOYE

 

 

 

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

En punkt i Sanur..

 

Starbucks. Det doftar kaffe och takfläktarna snurrar. Jolly-Holly julsånger poppas i högtalarna på ett märkligt sätt som påminner om en annan tid och plats. ”Are you staying with us for Chistmas, Miss Jessica?” Jag skrattar och nickar. ”We would love to have you around.”  Ett styng av uppskattning fyller mig. ”Its weird isnt it. Its like all of this is taking place on a different planet” De skyltar med ny kaffesort. ”Get the new holiday blend”. Kanel och varma kryddor. Amerika i Bali. Omringad av frodiga palmer och storstammade träd som myser i den heta solen. Jag undrar om de kommer sälja några paket. Det vore platt att köpa med som souvenir till Sverige.

Mr Widi och Mr Frank har fått nya röda förkläden. Muggarna har bytts ut till juliga rödfärgade med snöflingor. ”What would you like to have today? The usual?” Mr Frank ler sitt vita och breda Bali-leende och jag ler mjukt tillbaka (i alla fall vad jag tror eller så ser det sådär ansträngt ut att det inte är konstigt det ibland blir oskön stämning)

Starbucks.

Det är här jag har dykt igenom litteraturhistoria och förundrats över författare, genier och slurpat i mig alldeles för många och dyra sirapsförgiftade Caramel Frappucinos. Jag har älskat att kliva in här. In i en kaffemysig bubbla. Symboliken för min framtid. För det jag är nu. Utrymmet för reflektion.

Det har blivit en trygg och fantasifull plats.

Det har gått 2 månader och några dagar sedan vi landade och möttes av Balis kaos. Ett kaos jag till en början avskydde. Trafiken. De där konstiga el ledningarna som slingrar kors och tvärs alldeles för nära det levande livet på gatorna. Skräpet. Det jäkla skräpet. Moppar som flyger ner för vägarna. Jag har velat skrika rakt ut. Har till och fantiserat om det massiva och monsterlika attacken jag skulle få om Jolene på något sätt skulle råka ut för en olycka. Hur mycket jag skulle skrika och bråka och slåss.  ”Ser ni vad ni ställer till med?!” Frustrationen över den bristande säkerheten. Avgaserna som trängs i näsan. Det där oljudet av tutande och dånande fordon.

Det skulle stanna tiden och min existens. Men trafiken skulle fortsätta rulla. Inget skulle förändras mer än att något hemskt inträffat. Broar rasar. Båtmotorer exploderar. Trafikolyckor klämmer ihop liv. Människoliv skördas men hastighetsbegränsningarna skulle fortsätta lysa med sin frånvaro. Broarnas besiktigningsrapporter skulle förbli tomma.

Det är en konst i sig. Att jag nu vant mig och fintar trafiken självsäkert får mig att skratta åt mitt forna jag. ”Titta Jessica, så hanterar man det här.”

Tårar. Många tårar krävdes för mig att hantera ”känslan”. Förändringen. Ensamheten. Det där konstiga djupa jobbiga som jag inte viste vart det kom ifrån. Jag grät ut självkritik. Jag grät igenom den själsliga förändringen som skedde i mig genom att landa på en andlig plats. Omringad av vänliga människor och galen trafik.

Den allvarsamma kulturchocken och viljan att förändra världen. Hur ska vi lösa situationen i Bali? Finns det något jag kan göra?

Det var nästan lite provocerande när jag bekymrat rynkade ihop min panna när vår vän Mr Eka skrattande berättade att vattentanken i hans väns hem hade gått sönder. Jag ojade mig över de dyra kostnaderna och ville instinktivt hjälpa till. ”No Jessica its no problem, we help eachother. We have already gathered enough money”. Det var inte katastrof. Jag såg deras hem framför mig. Två rum. En madrass på golvet. Inga fönster. Mögel på väggarna. Två barn. Den dagliga kampen om överlevnad som grävt en djup bekymmersrynka i pannan. Det var det jag såg.

Hur jag skuldmedvetet gav en pengarsedel till sonen. Hur det knöt sig i magen på mig när jag fick en slö blick tillbaka. De hade det bra. Det lärde jag mig. De hade rena kläder. Mobiltelefoner och surfplattor. Nya kläder. De fick mat varje dag. De gick långa dagar i skolan. De hade råd med det. Bara det där enkla rummen och madrassen som etsade fast i minnet. Ruckade och vidgade ut mitt perspektiv, Det var i relationerna och umgänget de var rika. Skratten. Alla kände alla. De hjälpte varandra. De var som en enda stor familj.

Mannen med bekymmersrynkan cyklar jag nu förbi. Vinkar och vinkar ibland inte. Får alltid ett högt ”Hello!” oavsett.

Jag har lärt mig ett och annat under dessa två månaderna. ”Du är på en hjärtöppnande resa Jessica Och det är klart att det stormar inom dig. Den resan kommer fortsätta när du kommer hem”

Livet. Full av känslor. Mitt underbara, fantastiska, fantasifulla och känslostormande liv. Här på Bali. Tänk att jag inte gör det här för mig. Det är för henne. För Jolene. Jag är en medresenär, Det handlar längre inte om ”mig”.

Mommy – do you get that?

2 månader kvar. Varför har inte börjat skriva tidigare?

Is-blendern surrar upp och bordet vibrerar. En kaffedrink hälls upp och toppas med ett härligt berg av grädde. Min Caramel Frappo är redo…

 

WIN_20161110_14_22_07_Pro

 

 

 

 

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

stats